Om Linné, statyer, urfolk och svensk kolonialism

Om Linné, statyer, urfolk och svensk kolonialism

Igår (21 juni 2020), i samband med midsommarsolståndet, firades urfolkens dag runt om i världen.
I en grupp som denna, som vill lyfta postkoloniala perspektiv, borde även detta uppmärksammas, speciellt som Sverige än idag är en kolonial nation, som med hjälp av sin mineralpolitik, sitt skogsbruk och sin förmodat "gröna" energiutvinning, i kombination med en historia av att expropriera samiska marker och kalla dem svenska, fortsätter att inom Sveriges gränser motverka urfolksrättigheter, samtidigt som man agiterar för dem utomlands.
Ett sätt att uppmärksamma urfolksdagen är att arbeta för att regeringen tar sitt ansvar i urfolksfrågor, inte bara internationellt men även nationellt.
Ett annat är att förändra skolsystemet och våra kursplaner från grunden. I Norge får inga kursplaner skrivas utan att också godkännas av det norska Sametinget. I Sverige blev det svenska Sametinget knappt ens tillfrågat när vi nyligen uppdaterade våra kursplaner, och man hade svårt att ta till sig av Sameskolstyrelsens kritik.
Ett tredje är att belysa den koloniala historien i det publika rummet. Tyvärr är det symptomatiskt för den diskurs som förs att vi bara har "ork" för att kritisera en person åt gången. Det förminskar problemet och gör det i förlängningen lättare att sopa under mattan.
Just nu är det Linné som får mest strålkastarljus på sig, vilket är bra, samtidigt som vi glömmer bort flera av de andra koloniala bovarna i sammanhanget. Linné var på många sätt en förskräcklig man, som utvecklade teorier som blivit grogrund för den vetenskapliga rasbiologin. Att en sådan man utan kommentarer fick äras med sitt porträtt på våra hundrakronorssedlar under lite mindre än 30 år är anmärkningsvärt.
Samtidigt är Linnés resedagböcker instrumentala när det kommer till att påvisa samisk närvaro i sydligare delar av Sverige, och utan dem skulle ett av Sveriges största brott - dvs. den etniska rensningen av samer i söder, samt inrättandet av ett sockenlappssystem - lättvindigt gå att mörka, och "gömma bort".
I sin dagbok skriver han bland annat om en kustsamisk befolkning i Jättendal, Hälsingland (ett område som de flesta idag inte vill erkänna har en samisk historia).
I Sverige har vi massvis av koloniala förbrytare som borde vara mer kända av befolkningen. Det är bra att vi lyfter dem i ljuset, och, likt troll, låter dem spricka.
De flesta känner kanske till att Drottning Kristina abdikerade och flyttade till Vatikanen, men få känner till att hon grundade de första gruvorna i Sverige där samer användes som slavar. Ännu färre känner till att dagens regering är beredd att låta den norska regeringen ge ett kinesiskt företag tillstånd att öppna upp en ny gruva på samma plats som Kristinas Nasagruva, trots att denna gruva skulle förgifta marken i området ytterligare, även på svensk sida, och samtidigt slå ut renskötseln i området, och kraftigt decimera Sveriges sista hållbara fjällrävsstam.
Hur många känner till att Carl von Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg, anfader till bland annat Greta Thunberg, var instrumental i den diskurs som bland annat ledde till begrepp som "the Yellow Peril", samt att ‘forskare’ började samla in skallar och hjärnor från olika urfolk för att forska på dem?
Carl Peter Thunbergs beskrivning av Khoisan-folket i Sydafrika användes i tillägg aktivt som propaganda av kolonisatörerna i området för att rättfärdiga det folkmord mot Khoisan som just då pågick.
Få personer är medvetna om att Carl Larssons hem i Sundborn är byggt på marker varifrån en samisk familj om tretton män, kvinnor och barn med våld tvångsförflyttades och sattes i slottsarrest i Gävle på 1730-talet. De var bara en av hundratals samiska familjer i Mellansverige som den svenska staten fördrev, torterade och tvingade till assimilation på 1700-talet.
Ättlingarna till dessa samer blev tvingade in i sockenlappssystemet, som på många sätt kan kallas för ett inhemskt slavsystem (ett kontraktstjänarsystem), som var aktivt i Sverige till slutet av 1800-talet. När Carl Larsson sedan målade sin tavla "Frukost i Det Gröna" som blev färdig 1913 använde han en så kallad "fattiglapp" från de sydligaste samiska områdena som sin modell (Jon Johansson) och betalade honom i mat, samt lät honom spela fiol för pengar några nätter.
När Carl Larsson sålde sin tavla blev den en sensation på grund av det samiska inslaget, och Carl Larsson fick en betalning som i dagens pengar motsvarar runt 22 miljoner kronor.
1671 författade för övrigt Karl XI ett fördrivningsplakat mot samer i Sverige: i det proklamerades att alla samer som inte uppehöll sig inom de av honom definierade "lappmarkerna" skulle sättas i slavarbete i fängelser och slott längs med kusten.
Sverige var länge drivande i att andra länder skulle anta FN:s deklaration om Urfolks Rättigheter (UNDRIP). Man har själv undertecknat den, då den på intet sätt är bindande. Samtidigt har man fortfarande inte ratificerat ILO169, som är det enda internationellt bindande, juridiska dokument som finns när det kommer till urfolksrättigheter, trots att det gått mer än 30 år sedan de första diskussionerna om ratificering påbörjades.

Svensk mineralpolitik gör att vem som helst idag kan prospektera för gruvor i Sápmi.
Detta har en detrimental effekt på dels möjligheten att fortsätta med samiska näringar, och dels den samiska psykiska hälsan. När man i Gállok hade poliser som med våld förde bort 80+-åriga samiska demonstranter för snart sex år sedan var större delen av Sverige tyst, trots att händelserna 2013 tvivelsutan kan räknas till några av de viktigaste anti-koloniala händelserna i svensk historia någonsin.

På precis samma sätt som man lagt frågan om en ratificering av ILO169 i långbänk, så har frågan om en gruvas vara eller inte vara i både Raavrhjohke och Gállok lagts i långbänk, vilket bidrar till ett liv i ständig ovisshet för alla de som lever och verkar i dessa områden.
Det är helt enkelt inte hållbart, och strider mot internationell urfolkspraxis.

När Kiruna flyttas pga LKAB:s expansion höjs ytterst få röster om det koloniala i denna process, och de som för frågan framåt är i stort sett alla samiska journalister, författare och aktivister.
Kanske är det inte så konstigt när Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm var en aktiv rasbiologisk lobbyist som aktivt stöttade Herman Lundborg genom att tvinga både samer och tornedalingar att ställa upp på de fotografier som denne samlade in för att kunna bevisa att samer och andra minoriteter i landet tillhörde en lägre, mindre viktig ’ras’ i landet.
Herman Lundborg har för övrigt flera samtida supporters, förutom just Kirunas grundare, däribland Anders Zorn, som delfinansierade hans utställning av "svenska folktyper", tillsammans med Ellen Key. Samtidigt satt Selma Lagerlöf som domare i en tävling som skulle kröna Sveriges rasrenaste svenskor.
Herman Lundborgs lärare Gustaf Retzius, som utförde otaliga experiment på urfolk, och studerade skallar och hjärnor från samer och amerikanska urfolk som han kommit över på tvivelaktiga sätt, har än idag gator och föreläsningssalar uppkallade efter sig i Uppsala.
Den koloniala historien i Sverige är alltför lätt att glömma bort.
Vi ser det bland annat just nu, då man knappast kan påstå att det stora Covid19-utbrottet i Gällivare möts med ett särskilt stort intresse i Sverige. Jämför bara rapporteringen kring huvudstaden i början av utbrottet, och Gällivare nu. Framför allt verkar man ha missat den koloniala kopplingen här, som gör att massvis av samer på grund av koloniala ingrepp i deras marker (både för renskötande samer, och andra samer som står utanför renskötseln, men även tornedalingar givetvis) tvingats ta jobb i gruvorna för att överhuvudtaget kunna bo kvar på sina marker. Det vill säga att koloniala praktiker är den verkliga grogrunden för Norrrbottens ohållbara Corona-situation.
På grund av rådande system i Sverige går det inte heller att säga hur många av de som nu drabbats som är samer, men runt om i världen har urfolk och andra minoriteter drabbats hårt av just Covid-19.
Det är viktigt att lyfta vår koloniala historia, både på ett globalt och ett lokalt plan. När vi låter oss inspireras av internationella protester är det viktigt att vi inte köper metoderna för protester rakt av.
Sverige är det land som kanske allra mest framgångsrikt lyckats sudda bort sin rasistiska, koloniala historia från sitt folks kollektiva medvetande. Att försöka appellera till folks inre godhet faller platt när den inhemska historieskrivningen har gjort svenskarna till folket som var "neutrala" under det andra världskriget, "alltid" brytt sig om andra, och "öppnat sina hjärtan".
Att då börja argumentera för att ta bort statyer faller platt, om man inte också tar bort den bindel av "oskuld" och okunskap som knutits runt det svenska folkets ögon. Vi kan klaga på sura, bakåtsträvande människor i evighet, men utan tydliga steg för att bygga bort systemisk rasism så leder det inte till någonting.
Vi kunde ha gjort det betydligt tydligare när de svenska kursplanerna skrevs om, men istället fokuserade vi ihjäl oss på att man argumenterat för att ta bort det antika Greklands historia från historieämnet.
Idag står följande i kursplanen för historia, vad gäller kolonial historia:
Centralt innehåll åk 4-6:

• Några av de europeiska upptäcktsresorna, deras betydelse och konsekvenser.
• Nordens och Östersjöområdets deltagande i ett globalt utbyte, till exempel av handelsvaror, språk och kultur.
• Sveriges och Nordens ekonomiska och kulturella globala utbyte, till exempel i form av järnexport och genom resor till Asien.

Det är egentligen bara i åk 7-9 som kolonialism problematiseras, men då specifikt utifrån ett europeiskt, inte svenskt perspektiv.
Centralt innehåll åk 7-9:

• Den europeiska dominansen, imperialism och kolonialism.
• Historiska berättelser från skilda delar av världen med skildringar av människors upplevelser av förtryck, till exempel i form av kolonialism, rasism eller totalitär diktatur och motstånd mot detta.

En punkt finns, som lyfter samer, men idag är det ovanligt att lärarstudenter i historia får läsa någonting om samer överhuvudtaget.
Detta gör givetvis att majoriteten av befolkningen är omedveten om vårt lands koloniala historia. När inte ens lärarna i skolorna har "hela" bilden, hur skall resten av befolkningen kunna känna till den?
På sikt har detta lett till att kunskapen om att vårt land hade kolonier är obefintlig, trots att dessa, oavsett sin relativa "korthet" i svensk ägo, fortsatte att ge oss makt och inflytande i Europa under stor tid.
Bland annat är Gustav Badin, en västafrikansk pojke som stals från sin familj och såldes som ett utbildningsvetenskapligt experiment till det svenska hovet på 1700-talet ett resultat av att vi långt efter att kolonin Cabo Corso såldes fortsatte att handla med de nya koloniala ägarna av denna del av världen.
Folk är också omedvetna om att det så kallade Nya Sverige, precis som Australien, användes som en straffkoloni, dit Sverige sände i huvudsak finska straffångar och sockenlappar för att hävda den svenska statens rätt till en amerikansk koloni.
Att Sverige dessutom hade en karibisk koloni under nästan 100 år, är mer eller mindre bortglömt och bortsuddat från den svenska historieundervisningen.
Detta trots att engagemanget i slavhandeln var så lukrativ för den svenska staten att det är värt att notera att Sverige först fjorton år efter att både det brittiska imperiet och de amerikanska nordstaterna har förbjudit slavhandel slutligen bestämmer sig för att själva förbjuda ägandet av slavar inom det svenska riket.
En av anledningarna till att ett förbud dröjde så länge från svenskt håll har att göra med exporten av järnkedjor till slavskeppen. Slavskeppen var beroende av järnkedjor, och majoriteten av järnet till dessa kedjor kom från gruvor där samer användes som slavar, och andra minoriteter arbetade i kontraktstjänsteförhållanden, som gjorde att de aldrig kunde lämna bruksorterna runt om i Sverige.
Slavtransporterna var beroende av Sverige, vilket betyder att Sveriges roll i slavhandeln inte bara är stor, men långt mer central än vad den svenska historieskrivningen vill ge sken av.
Sveriges koloniala historia är, och fortsätter vara kontroversiell. När vi nu pratar om att ta bort statyer med mera har vi en chans att lyfta denna historia, och göra den tydlig på ett aldrig tidigare skådat sätt. Om vi samtidigt ser till att vi får till substantiella systematiska förändringar kan vi på riktigt säga att vi lyckats.
Några enkla, konkreta saker vi kan lobba för just nu:

• Att regering och riksdag till slut gör den 9 oktober till en nationell minnesdag över slaveriets avskaffande i Sverige.
• Att KI döper om Retzius-salen, förslagsvis till Nils Larsson-salen, och sedan instiftar en Nils Larsson-dag, då man håller föreläsningar om KI:s rasbiologiska historia, efter en av de få namngivna samer som Retzius dissekerade, och skrev avhandlingar om.
• Att Kiruna tar som beslut att inte döpa några vägar i det nya centrumet efter Hjalmar Lundbom, och att varje ny gata får ett namn både på nordsamiska och meänkieli, i tillägg till ett svenskt namn.
• Att Linnéuniversitetet organiserar en konferens om rasbiologi, utifrån sitt val av namn, där man bjuder in forskare från minoriteter och urfolk, och att UR filmar och gör dessa föreläsningar tillgängliga som streamat material, tillika via Kunskapskanalen.

Av Johan Sandberg McGuinne, återpublicerad text från sociala medier FB gruppen Postkolonialt perspektiv. Publicerad med tillstånd av författaren.
​ /May-Britt Öhman