Baskiskan som språkpolitisk förebild för samiskan - Joakim Lilljegren

Gästblogg av Joakim Lilljegren

Joakim Lilljegren, född 1986 i Umeå men nu bosatt i Göteborg, är bibliotekarie och nordist med ett stort intresse för Baskiens språk och kultur. Tidigare har han skrivit om Baskien ur olika infallsvinklar, bl.a. i Nya Argus och Sinus. Han driver också bloggen Basque murals, där Baskien presenteras genom sina muralmålningar. Han är även intresserad av samisk kultur och har tidigare tagit initiativ till den första samiska översättningen av ett stycke ur den isländska medeltidslitteraturen.
E-post: [email protected]

​Baskiskan som språkpolitisk förebild för samiskan

Ovan: Miniatyrkartan till vänster visar Baskiens placering i Europa (kapat strax norr om Stockholm efter sydeuropeisk praxis). Den gröna kartan har de baskiska namnen på provinserna i vitt och provinshuvudstäderna i svart. De tre provinserna i väster utgör den autonoma regionen Baskien, medan Navarra ligger i söder. De tre provinserna i nordost saknar idag administrativ betydelse. De ingår istället i regionen Nouvelle-Aquitaine i sydvästra Frankrike, men på baskiska brukar de refereras till som Iparralde. Det kan översättas med 'Norrland', vilket åskådliggör en perspektivskillnad (jämför med Sveriges Norrland som knappast skulle benämnas med 'norr' utifrån en samisk synvinkel). Bild: (CC) Garabide.

​Under de senaste 50 åren har baskiskan genomgått en exceptionell utveckling. Från att ha fört en tynande tillvaro och varit bannlyst i lag, har det nu officiell status och antalet talare ökar. Om detta berättas det i The Basque Experience, vars syfte är att fungera som inspirationskälla och hjälpmedel för att rädda, stabilisera och utveckla andra hotade minoritetsspråk världen över. Verket borde därför intressera samiska språkaktivister, särskilt då baskerna delar rollen som urfolk. I den här texten redogörs det för baskiskans situation och paralleller dras till läget för samiskan.
 
The Basque Experience består av fyra band, utgivna av föreningen Garabide med redaktörerna Lore Agirrezabal (del 1) och Alberto Barandiaran (del 2–4). Första delen är en allmän introduktion medan de tre senare fokuserar på språkstandardisering, massmedier respektive undervisning. Förutom i tryckt format finns böckerna även fritt tillgängliga på Garabides hemsida, både i baskisk, spansk, fransk och engelsk språkdräkt. Där finns också videor som bygger på samma teman som de fyra volymerna.
 
Av de många språk som talades i sydvästra Europa för cirka 3 000 år sedan kom alla försvinna till förmån för indoeuropeiska språk (keltiska och romanska), utom just föregångaren till baskiskan. Språket klassificeras idag som ett isolat, vilket innebär att det saknar kända släktskap med andra språk. Visserligen har många lånord från grannspråken spanska och franska tagits in, men den grundläggande grammatiken skiljer sig helt från andra levande språk. Förutom de ca 650 000 modersmålstalarna finns idag över 300 000 andraspråkstalare.
 
Framgångarna för baskiskan under det senaste halvseklet går främst att härleda till provinserna Araba, Bizkaia och Gipuzkoa i norra Spanien. Dessa utgör tillsammans den autonoma regionen Baskien och har spelat den viktigaste rollen för att flytta fram språkets positioner. Där har Baskiens universitet grundats, liksom många tv- och radiostationer. Frivilligorganisationerna som träget arbetat för ett mer förbaskat samhälle i ordets bokstavliga betydelse har under de allra flesta mandatperioderna sedan demokratins återinförande haft stöd från den politiska majoriteten i regionparlamentet. Också de flesta kommunstyrelserna har dominerats av partier som vill stärka baskiskans ställning.
 
 
Kunskaper i baskiska krävs också för många offentliga anställningar, vilket har höjt språkets status. Sedan språket fick officiell status i regionen 1979 har andelen baskisktalande ökat från ungefär en femtedel till en tredjedel av befolkningen. Jämför man med uppskattningar från 1800-talet, när man antar att ca 70 % i de tre provinserna talade baskiska, kan en tredjedel låta som litet, men samtidigt tydliggör det vilken prestation det har varit att vända trenden. Till och med i Araba, som under de senaste århundradena varit nästan helt dominerat av spanskan, går nu mer än hälften av alla barn i baskiskspråkiga skolor.
 

Euskararen berreskuratzea, omslaget till den första volymen av den baskiskspråkiga utgåvan. Bild: (CC) Garabide.

Väggplakat från en kommunal kampanj i Zarautz, Gipuzkoa, för ett ökat bruk av baskiskan i vardagen: Zure txanda da, eskatu euskaraz! 'Det är din tur, beställ på baskiska!' Foto: (CC) Joakim Lilljegren.

Baskiska har inte bara börjat höras mer på gatorna under de senaste årtiondena, utan syns också mer i gatubilden. Denna muralmålning från Arrasate i Gipuzkoa slår fast att euskara da gure territorio libre bakarra, 'baskiskan är vårt enda fria territorium', och de dansande figurerna i hörnet av schackbrädet har en pratbubbla med den baskiska flaggan. Foto: (CC) Phillip Capper, Wikimedia Commons.

I angränsande Navarra, där ungefär en tiondel talar baskiska, har språket enbart fått officiell status på kommunal nivå i de nordligaste delarna. I regionen som helhet är spanska det enda officiella språket. Därmed har också utvecklingen som skett i Araba uteblivit, och få spanskspråkiga föräldrar väljer baskiska skolor åt sina barn. Situationen är snarlik på andra sidan statsgränsen där franskan är det enda officiella språket och där de gamla baskiska provinserna administrativt införlivats i angränsande franska områden.
 
 
De geografiska och demografiska förutsättningarna för baskiskan och samiskan skiljer sig mycket åt. Till ytan är Baskien ungefär lika stort som Kiruna kommun, men där bor närmare tre miljoner människor, fler än i hela det område som brukar räknas till Sápmi. Dessutom skiljer sig de språkliga förutsättningarna åt på så sätt att ett av råden Garabides författare ger knappast går att använda för samiskan, nämligen att satsa på ett standardiserat språk. Sedan 1968 finns ett standardiserat baskiskt skriftspråk, euskara batua, som används i media, undervisning och av myndigheter, men även fått stor uppslutning bland talarna.
 
Då skillnaderna mellan exempelvis de västligaste dialekterna i Bizkaia och de östligaste i Zuberoa är rätt stora, hade det absolut varit möjligt med en alternativ utveckling, där företrädare för varje provins satsat på att standardisera just sin varietet, Men att skriftspråket nu är detsamma ger många fördelar. Till exempel kan skolor i franska Baskien använda undervisningsmaterial producerat i spanska Baskien.
 
Att samiska kommit att standardiseras i över ett halvdussin olika varieteter har givetvis sina språkliga, kulturella, historiska och politiska orsaker, men rent krasst kalkylerat borde ett litet språk ha större överlevnadsmöjligheter än flera jättesmå. Om talarna av de varieteter som ligger nordsamiskan närmast vore positivt inställda till det, skulle det språkpolitiska arbetet nog underlättas av att skapa en mer omfattande standardsamiska (samiera batua som det skulle heta på baskiska). Och gällande de språkliga skillnaderna kan man ha i åtanke att det finns varieteter som lingvistiskt skiljer sig åt bra mycket mer, men ändå delar skriftspråk, exempelvis de många olika formerna av kinesiska där det gemensamma skrivsystemet också fungerar som en enande länk mellan språkbrukarna.
 
Något Garabides författare understryker är vikten av enspråkiga miljöer där minoritetsspråket har möjlighet att utvecklas under sina egna förutsättningar. I tvåspråkiga miljöer där ena hälften enbart talar majoritetsspråket och andra hälften talar både majoritets- och minoritetsspråket, drar nämligen minoritetsspråket allt som oftast det kortaste strået. Också i detta avseende har samiskan svårare förutsättningar än baskiskan, då det bara finns knappt ett halvdussin kommuner där samiska behärskas av mer än hälften av invånarna.
 
Dessa enspråkiga miljöer kan dock syfta på annat än bara geografiska områden. Exempelvis kan också olika medier inbegripas. Garabide lyfter fram grundandet av den enspråkigt baskiska dagstidningen Euskaldunon Egunkaria 1990 som en viktig milstolpe (tidningen tvingades lägga ned 2003 efter påstått samröre med ETA, men efterföljaren Berria ges ut än idag). Här finns i vart fall en motsvarighet i grundandet av Ávvir 2008. Med internets intåg kan de enspråkigt samiska forumen dessutom överbygga de långa avstånden i Sápmi, erbjuda en frizon för samiskan och fylla en annan funktion än de traditionella flerspråkiga (men oftast svensk- eller norskdominerade) samiska medierna.
 
En faktor som förbises i The Basque Experience är de ekonomiska förutsättningarna för språkets utveckling. Med sina varv och industrier är Baskien en av Spaniens rikaste regioner med en BNP per capita som överstiger Sveriges. Dels har det inneburit att pengar inte saknats när den politiska viljan att satsa på baskiskan infunnit sig, dels har invånarna kunnat bo kvar och inte måstat emigrera för att få jobb och försörjning.
 
Franska Baskien är däremot fattigare och har länge varit ett utflyttningsområde. För att hårdra det kan man säga att man måste övergå till franska och flytta till Paris för att komma någonstans i världen. Där har baskiskan istället kommit att förknippas med den lantliga landsändan på efterkälken. I detta avseende påminner väl Nordkalotten, trots alla sina tillgångar i form av gruvor och kraftverk med mera, snarare om franska än om spanska Baskien. Därför är kanske regional utjämningspolitik och ett system där vinsterna från de lokala resurserna i större mån tillföll lokalbefolkningen viktigare för samiskans framtid än enstaka språk- och kultursatsningar.
 
Garabide har samarbetat mycket med organisationer för minoritetsspråk på andra håll i världen, bland annat med urfolk i Sydamerika och keltiska språksammanslutningar i Västeuropa. Verket The Basque Experience har nyligen också översatts till bretonska, Arnod an Euskareg. En framtida skandinavisk och/eller samisk översättning vore absolut också på sin plats, för att uppmuntra det språkpolitiska erfarenhetsutbytet mellan Baskien och Norden.