Nyårsreflektioner från Jåhkåmåhkke - Jokkmokk

Nyårsreflektioner från Jåhkåmåhkke- Jokkmokk

Lexie och jag på skidtur, 3e januari. Unna Julevädno i bakgrunden. Där förr fanns 30 kilos laxar, innan regleringen.

Nu har vi varit här i Jokkmokk, i mammas föräldrahem sedan strax innan nyårsafton. Åkt skidor varje dag, slappat kan jag nog inte säga - för jag har i princip jobbat varje dag utom själva nyårsaftonskvällen då - men det känns som jag kan slappna av här. 

Varje dag på skidturen får jag tillfälle att reflektera över landskapet, landet, vad som hänt och händer här. Åker förbi kalhyggena, ner till den reglerade älven, där isarna är livsfarliga. Betraktar elproduktionen i realtid. Funderar på hur det var före regleringen. På 30 kilos laxarna, ljustren och näten som finns i ladan här.  

Här en berättelse om en äventyrlig laxljustring som ägde rum ungefär här någonstans för snart 110 år sedan:

"År 1906 i början av ljustringstiden, omkring 12 augusti, ljustrade jag i selet. När jag började reka Kuojkåive stack jag i stinnaste stycken nedom sanden en stor kroklax tvärt över nacken. Han dog genast. Den vägde omkring 20 kg. Denna långa reka räcker ända ned mot forshuvudet. När jag började komma nederst i rekan mötte jag åter en stor krok. Första hugget tog mitt över ryggen, men laxen var så bred, att ljusterns hulltänger nådde ej nedom laxens ryggben, utan laxen kändes vilja kavla om under ljustern, när jag tryckte den mot botten. Johan Stenman från Nielkerim satt i årorna. Jag försökte då, sedan Johan vänt båten, föra laxen utefter botten mot land litet i sänder, allt eftersom mina egna och laxens krafter tillät.
 
När vi sålunda kommo på grundare vatten närmare land steg jag ”helt sonika” ur båten, körde in högra handen i laxens gälar och lyckades så med hjälp av båda händerna med möda lyfta laxen upp i båten. Laxen slog genast lös sig från ljustern, och sannolikt skulle den kunnat spräckla sig ur båten, men Johan var påpasslig och gav honom ett slag i skallen med ett vedträ, så att han lugnade ner sig. Det är den största lax jag sett. Den befanns väga 33 kg. Som den haft lång väg att gå från havet hade den nog hunnit magrat ett par kg under den långa vägen."
Citat från: Ullenius, JG, Undersökningsanteckningar rörande skogslappsområden å Lilla Luleälvs båda sidor nedom Jokkmokk, 1932, Norrbottens Museum arkiv, F:92. Transkriberade av Agneta Silversparf, 2011.
 
Och funderar på hur det såg - när man som mammas kusin kunde åka över isen till andra sidan med häst och släde - som han berättade om sist vi sågs. Tydligen bodde det en släkting där som de åkte över och hälsade på. 
Och på vår skog, vårt hemman som såldes och blev kalhygge. Vårt lappskatteland. Tänk att mina förmödrar och förfäder trampat runt här, i många många minusgrader och överlevt, levt, haft goda liv. Jojkat. Talat samiska. Talat meänkieli (mormor som kom hit från Tornedalen). Skidrar runt och tänker på att samer - "skridfinnar" - använt sig av tekniken skidor sedan minst 5000 år - har du hört talas om Kalvträskskidan? Världens äldsta skida. Funnen i en myr. Tänk om det finns en äldre skida här i myren bakom huset?! Ingen har ju letat. Det är inte omöjligt. 
​
Hör klongandet från en skällren och börjar spana efter dem. De spanar på mig. Lexie spanar också. Lugn alla renskötare - Lexie är vältränad och springer inte efter renar, och skäller inte heller på dem, men nyfiken är hon. Som jag.  Tänker att säkert har förmödrarna stått på samma sätt och spanat mot renarna. Och lugnats av deras lugna rörelser. Av skällans klang. 
Sjokksjokk tänker jag på och försöker återigen uttala det. Mamma sa nåt i stil med "Schockshock". 
​

---

​
Funderar över möjligheterna att bo här, att inte behöva åka till Stockholm hela tiden. Tänker att OM det bara funnes ett universitet i Jokkmokk, som jag kunde undervisa vid och forska vid. Det vore väl egentligen självklart?! Jag menar i hela Norrbotten och Västerbotten finns det bara två universitet, och båda dessa ligger vid kusten och inget av dem har särskild inriktning på samisk - svensk historia, samisk kultur.

Närmaste samiskt universitet är i Kautokeino, ja det är ju faktiskt det enda. 
I Rovaniemi finns ett särskilt centrum för samiska studier. Men på svensk sida av Sábme - vad finns det? Jo, förstås CESAM  (Centrum för samisk forskning) vid Umeå  universitet- det är jättebra och viktigt. Men det är faktiskt långt från Jokkmokk, som borde vara en självklar plats för ett universitet. Eller hur? Och CESAM, hur bra det än är, är faktiskt inte ett samiskt universitet utan endast ett centrum inom ett svenskt universitet. Där det inte en självklarhet att forskningen ska utgå från samiska perspektiv och önskemål . Vi behöver därför ett samiskt universitet,utifrån samiska perspektiv och erfarenheter, som självklar utgångspunkt.  Där samiska önskemål och behov om forskning och undervisning är självklara. På samma sätt som svenska staten sätter ramarna för svenska universitets verksamhet. 

Ja så går drömmarna, medan jag bland annat filar på en jobbansökan till ett amerikanskt universitet. Jag har insett att det är väldigt svårt att ta sig fram i svensk akademi och driva samiska frågor, avkolonialisering, antirasism, ifrågasättande av vithet - svenskhet.
Jag hade nyligen en fin chans på en fast anställning i Uppsala, där jag nu är verksam, men då jag inte befanns god nog, så är den drömmen krossad.  
Jag fick i samband med detta veta att jag anses tillräckligt kompetent för att vara "universitetslektor", men bara INTE  inom det ämne som jag nu verkat specifikt inom de senaste sju  åren, nämligen Genusvetenskap. Det tyckte två sakkunniga, som själva inte har sin huvudsakliga vetenskapliga kompetens på vare sig feministisk postkolonialism, feministiska studier av teknik och naturvetenskap, feministisk teknovetenskap eller urfolksfeminism - som ju är mina huvudinriktningar och specialisering. ( "Sakkunniga" är för er som inte känner till systemet andra forskare som förväntas vara opartiska och själva väl kompetenta i fältet som bedömer dylika ansökningar)  Nåjå, jag ger mig inte, jag tänker fortsätta kämpa för att kunna stanna och verka för Sábme. Jag kommer dessutom att överklaga - jag måste överklaga, för det som skrevs om mig i utvärderingen är såväl felaktigt (det jag håller på med ÄR Genusvetenskap)  och dessutom så nedsättande av hela min gärning att jag inte kan låta det passera. 

Tråkigt nog, för den som ifrågasätter konstigheter blir ju ofta den som anses vara bråkstaken. Det känner de flesta till. Samt att jag betvivlar att överklagandet kommer att bidra till någon ändring i beslutet. 
Men, jag lyssnar till Elsa Laula Renberg - och ger inte upp. Laula uppmanar i sin stridsskrift från 1904,”Inför Lif eller Död?” Sanningsord i den lapska frågan” samiska män och kvinnor att ta plats, att utbilda sig och att påverka så att den samiska kulturen ska kunna överleva och se en ljus framtid an: ”tillägnen Eder all den bildning, som I kunnen få, stöd de svaga i kampen för tillvaron och tänk på vårt framtidsmål!”
Och jag vet att jag har rätt i sak dessutom. Så, jag är beredd att ta obehaget och eventuell snålblåst. 

Men nog behövs det stöd och plattformar. Jag tänker att många tror att folk som jag, som hörs och syns och tar för oss, och som bidrar till den intellektuella debatten, som ifrågasätter och pekar på alternativ,  klarar oss ändå, och tar oss fram. Men, det är inte sant. Får vi inte stöd, så går det inte. Då måste vi sluta och göra något annat som betalar hyra och leverne. Det gäller mig såväl som alla andra som kämpar för samisk kultur på olika sätt. 

Det hoppas jag folk och politiker med penningpåsar förstår! Det gäller alla som tycker att samisk kultur och historia är värd att få stöd. Det kan inte bara vara ord, det behövs handling också!  
Någon promille återföring på de miljarder som produceras från Sábmes natur skulle räcka väldigt långt! Glöm inte det. 
Idag råder en extremt kolonial situation, där resurserna tas härifrån, och bara smulorna lämnas kvar, och att sortera ut samer från akademin på premissen att en inte är bra nog för det ena eller det andra - det är faktiskt ett av kolonialismens och rasismens många ansikten. Ja- bara ett exempel att fundera över- hur många samer  (öppna med sin samiska identitet) som är professorer finns det i Sverige idag? Universitetslektorer?  Lärare? Regeringsledamöter? Riksdagsledamöter? 
Hur många kan du räkna upp? Och varför ser det ut så tror du?  Jag tror jag vet varför det ser ut så.  

Tänker att när jag nu hinner - efter allt annat jag måste skriva och göra -  ska jag nog skriva en artikel om hur kolonialism och rasism mot samer ser ut och hur det kan bemötas. Jag fick för en tid sedan förslaget att skriva just "en bok som tar ett samlat "postkolonialt" perspektiv på koloniseringen av Sameland och rasismen mot samer", dvs en akademisk bok. Helst då på engelska.  Funderar på det, men jisses - det är ju ett STOORT projekt. Skulle behöva en säker anställning och slippa använda typ halva året till att söka anställningar och medel. Det skulle verkligen hjälpa....

Och sen tänker jag, att med ett Samelands fria universitet i Jokkmokk så skulle det kunna finnas många andra som kunde hjälpa till att skriva denna bok. Det finns ju dessutom många samiska perspektiv, här i Jokkmokk finns särskilda erfarenheter utifrån platserna och människorna som bott och bor här.  Ett universitet anknyter faktiskt till den ort det finns i. Det är den lokala kulturen som - förhoppningsvis - reflekteras, som utbyte sker med. Och studenter och forskare kan och uppmuntras att använda de arkiv som finns på orten, intervjua de som finns på plats i närheten, och besöka de platser som finns i området. Det är så det går till vid de flesta universitet. Och finns det inget på orten, ja då glöms den faktiskt bort i forsknings- och undervisningssammanhang. Därför är universitet så viktiga, därför är det en sådan massiv koncentration av universitet i mellan och södra Sverige. 


Tänker att 2016, det är året då det sker! Wiiihoooo! 

Jaja, det var bara några reflektioner så här från Jokkmokk i det nya året.  
Hänger kvar ett par dagar till, men sedan måste jag söderut ett tag igen

Ses vi till marknaden förresten?   Gruvrealistiska forskarnätverket - SweMineTechNet kommer att organisera presentationer och diskussioner den 2a februari, marknadstisdagen och jag är en av organisatörerna. Och sedan finns flera av oss kvar ända till söndag och kommer att dyka upp på olika ställen. Håll utkik!

/May-Britt Öhman

Ps. Om du vill läsa en artikel jag skrivit om mina tankar härifrån så tipsar jag om  Julevädno ja mån: Lule älv och jag - tystnad, minnesförlust och jojka älven som samisk-svensk vattenkraftshistoria Länk:  http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A800452&dswid=8479​ 

Reglerad älv. Lilla Luleälv. Försörjer hela Sverige, inklusive Stockholm. Betraktar elproduktion i realtid. Isarna förrädiska. Här kan man inte åka över. Tänker på mammas kusin och hans överfart med häst och släde som han berättade om. Det bodde folk på andra sidan älven, och den var mycket mindre. Och lax fanns det gott om. Tänk att folk drömmer om de få åren av utbyggnad och alla mänskor som fanns här då. Livet och rörelsen. Men - vad hände sedan? Långsiktiga hållbara investeringar behövs - som ett samiskt universitet - till exempel... Och vi kanske kan få lite av vinsten från elproduktionen till att finansiera det? Några promille skulle räcka långt...